Djupt i kaninhålan

Dans är en sjukt viktig del av min vardag. Det är mitt tidlösa ögonblick, ett sant tillfälle. Allt annat går bort än själva processen och det är väl det kanske en sån här nytänkande toktant skulle kalla spirituellt. Alla letar efter kickar genom olika saker, kan vara mat, dans, sex, en hobby, musik mm. Lite olika hur sunt resultatet blir av dem kanske.

Jag tror att vi är en uttråkad generation enkelt uttryckt. Vi får inte tillräckligt med utmaningar i livet, jag menar riktiga utmaningar som handlar om direkt överlevnad, inte om jag hinner med bussen och lämna in deklarationen i tid. Det har gett oss tid att fundera över saker som meningen med livet och numera så har religionen tappat mycket av sitt inflytande över människor så man får börja lite från scratch när man vill förklara för sig själv vilka vi är, vart vi är på väg osv. Dalai lama tror att meningen med livet är att söka lycka.. har läst det flera gånger men inte riktigt tagit in vad han menar. Men nu har det gått in tror jag. Allt jag gör leder nånstans till att jag ska få det bra. Oftast är man ju inte så långsiktig tyvärr med tanke på x antal kakor och x antal öl som gått genom kroppen. Det ger omedelbart resultat eftersom man känner sig glad eller tillfreds när man trycker i sig nått gott eller drar i sig en Carlsberg. Finns ju mer exempel i form av droger osv..

Det är sjukt också hur vi anpassar oss efter den miljön vi lever i. En persons beteende är inte oberoende av dess miljö. Jag har börjat tro att vi inte alls är några rationellt tänkande varelser. Många beter sig väldigt mycket efter vilka förväntningar som de tror folk har på dem. En människa med ett gott anseende t ex framgångsrik advokat sticker nog ut om det kommer fram att han går på salsakurs eller att han är med i någon new-age rörelse. Vi böjer oss och anpassar oss så mycket till den sociala kategorin vi befinner oss i. Det är det som jag uppfattar vara en del av budskapet i "American Beauty". Världens bästa film och det för att den är så viktig och bör följa med en hela livet för att "smörja" tankegångarna. Huvudpersonen Lester Burnham kommer på det här med att spela en roll och passa in när han börjar leva livet som han verkligen vill utan förväntningar. Angela låtsas vara en springf**** (kom inte på nått vackert ord för det..) som ligger runt med halva staden men i slutet så visar det sig att hon är inte alls vad hon utger sig för att vara. Ja.. nu orkar ja inte skriva mer. Lätt o bli lite mer fundersam när det blir mörkare ute och dygnet är könstigt. Nattinatt eller gomorgon eller vad man nu sa?